ATT INTE PASSA IN

Jag har sedan jag var riktigt lite känt att jag är annorlunda, att jag inte passat in. Det är svårt att förklara.
Det har varit som att stå bredvid familj, släkt mm man inte hör till.
Jag har många gånger funderat på varför. Jag är inte lik någon utseende mässigt, var inte nåt ljushuvud i skolan. Kan ju bero på att jag aldrig läst några läxor, det var heller ingen som brydde sig.

Jag idrottade mycket å blev ofta bäst å vann många priser, men det gills ju inte. Det blir man inte rik av. Får ingen fin titel.
Ändå så har jag alltid känt att mina jämnåriga i skolan var så barnsliga, jag såg många gånger lösningar innan frågan ställdes å tyckte andra var lite korkade.
Det var som att dem var inlindade i bomull men att jag var så sårbar att jag inte hade det. Det kändes som att jag måste reda ut egna bekymmer medans mina jämnåriga inte ens såg bekymmer eller behövde tänka så.

Känslan har varit en ständig följeslagare genom livet. Jag har kämpat å kämpat för att passa in.
Passa in att vara flicka, söt, duktig, omtyckt mm men har aldrig känt att jag är det.  Jag har känt att om jag inte tar ansvar för hur jag löser saker så har det heller inte varit någon  som hjälper eller visar mig rätt.

Idag när jag är vuxen kan jag känna att kämpade för något som egentligen inte var jag. Jag hade så stort behov av att passa in att jag gjorde avkall på mig själv. Idag vet jag att jag duger precis som jag är. Allt beror bara på i vilket sammanhang du befinner dig. Jag strävar inte längre för att passa in utan är det så att andra inte tycker att man duger så är det deras problem, inte mitt.