URSÄKTA ATT JAG STÖR.

Så kändes det igår ner arbetsterapeuten var här, fy va ledsen jag var efteråt men även arg.
Jag kände när jag öppnade dörren å hon steg in att hon hade en tråkig attityd.

Nåväl, vi satte oss i rummet å hon frågade vad jag hade för behov. Jag sa som det var att jag vill kunna vara med på roliga saker med barn å barnbarn tex åka till Liseberg. Då jag inte orkar gå så långa sträckor kanske en rullstol skulle vara en lösning. Då säger hon....DU ÄR JU INTE LITEN DIREKT......du skulle aldrig orka rulla dig själv i en rullstol å att ingen skulle orka köra mig. Jag blev helt tyst....är det så folk ser på mig? Som ett stort fläskberg.

Jag brukar ha svar på tal men blev helt stum. Jag kände mig så fruktansvärt ledsen. Jag sa sen .... Jag vet att jag är stor.
Va tror hon? Att jag inte har sett å känt att min vikt är för stor. Tror hon att jag ligger i soffan å äter mig fet?
Nej, en rullator är bättre för mig så att jag kommer ut å kan röra mig så jag går ner i vikt.

Men hallå!!!!! Om jag hade orkat vara ute å promenera hade jag inte sett ut så här. JAG ÄR INTE LAT, JAG ÄR SJUK.
Jag kände att hon hade en förutfattad mening om mig redan när hon kom.
Hon återkom till min vikt ytterligare. Men jag var tyst. Jag kände att jag inte ska behöva försvara mig för en som är här å ska hjälpa mig. Inte trycka ner mig skorna.

Efter några timmar kände jag att hon inte fattat nån ting. Hon visste inget om mig å vem jag är. Hon hade väldigt lite kunskap om vad Me/CFS innebär. Jag ska inte behöva ta emot kränkningar från nån som inget vet å kan.
Jag är tvungen att vända på det för att inte må sämre.
Ingen å då menar jag ingen utom den som själv är sjuk kan förstå hur det känns  att vara FÅNGE I SIN EGEN KROPP.