INTE JAG INTE

Jag har blivit nån slags icke person, jag finns men ändå inte. Jag tillhör inte längre arbetslivet eller det sociala livet. Jag bara är. Jag är förstås fortfarande kvinna,mamma, mormor och farmor men oxå barn.

När min sjukdom slog till och blev värre för ca 5 år sedan blev jag på något konstig sätt inte den som jag trodde att jag var, den jag alltid varit. Jag blev tröttare å tröttare
, jag vet ju att trött inte är rätt benämning. Trött är ju alla. Nej mer som en zombie. Jag är närvarande men ändå inte, det är svårt att med ord förklara.

Att få me/ cfs är som att finnas till, sitta på åskådarbänk eller se ett drama som pågår men där jag inte är delaktig själv. Min hjärna kan när som helst stänga ner å jag vet inte vad vi pratat om eller vad jag nyss läste. Att få ta en dusch å tvätta håret kan vara som att bestiga berg. Benen orkar inte, det är som att man inte vet hur man gör när man ska gå. Man blir stående. Eller oftast liggande.


Mina dagar består till 80% av att vila å sova. Allt för att orka med den där duschen som jag tänkt ta i flera dagar men inte klarat av. Vissa dagar är oxå bra, då kan jag tom diska eller åka å handla lite Mm. Det är härliga dagar. Dagar som jag får betala i flera dagar eller veckor efteråt med min ork. Men tusan vad värt det är många gånger.

Nu närmar sig våren å sommaren med stormsteg. Jag som alltid älskat värme mår numera dåligt av den. Den gör gott för min värk i kroppen men det tar mycket av min energi. Att få ligga i solstolen å må gott är idag en jobbig sak, hur konstigt lät det? Jag vet me/ cfs är en konstig sjukdom. Du vet aldrig hur du ska bete dig för att inte bli sämre. Du slåss hela tiden mot något som du inte vet nåt om. På bara några få minuter kan din energi vara slut, så slut att du inte kan stå upp. Du faller å blir liggande. Hur länge?
Ingen vet. Ingen vet nät helvete tar slut. INGEN.