SPARLÅGA

Idag är en av de sämre dagarna. Orkar ingenting, åt frukost vid 14 å nu soffläge. Magen spökar, ont å mår lite tjyvtjockt. Tog 2 novalucol å se om det lägger sig.
Livet med Me är verkligen en prövning.

Att ha Me är som att vara fånge i sin egen kropp. Du kan inte påverka ditt mående. Du kan sällan planera in något för du vet inte hur du mår. Du får ofta boka om eller skippa saker du planerat att göra.
Att ha Me innebär att du är väldigt sjuk men det syns inte på utsidan. Jag vet att vi som är drabbade har olika grad av Me men mina besvär är

Orkeslöshet, jag orkar göra mindre å mindre. Att duscha är som att bestiga berg ibland.

Värk.... Jag har värk i min kropp, mest i ländrygg, benen men även i min nacke å händer. Värken är nåt man vänjer sig vid så den upplever inte jag som så jobbig.

Minnet.. inte så att jag glömmer utan mer att jag får känslan av att aldrig hört det andra påstår att dem berättat. Läsa böcker är jobbigt eftersom jag inte kommer ihåg vad jag läst utan måste läsa om. Känner mig inte lika snabb i tanken som jag alltid känt innan.  Ja på det hela taget är kognitiva svårigheter nåt jag känner av.

Jag känner att jag sällan vågar gå eller åka ut själv. Vill gärna ha nån med mig. Rädd för att orken ska ta slut så att jag faller ihop. Jag har ju färdtjänst men ännu inte vågat åka iväg. Jag känner att jag måste försöka för att inte bli helt bunden till hemmet.

Känns som livet går på sparlåga sen flera år. Jag kan ibland känna mig livrädd inför framtiden om jag blir försämrad i den takten som som varit de senaste 5 åren. Blir sorgsen när jag tänker på att jag missar så mycket. Som det är nu sover jag bort mycket av mitt liv, å tillbringar mycket av min vakna tid liggande. Man hinner att reflektera mycket.
Nu blir det pacing å sen lite middag.