LÄNGTAN

Längtar efter å saknar den Lena jag en gång var. Det fanns inga begränsningar jag klarade å orkade hur mycket som helst. Jag var aldrig trött, aldrig att jag behövde vila. Mitt liv flöt på å jag njöt av att ha mycket omkring mig.

Jag har alltid tyckt om att ha ordning å städat hemma. Det var oftast perfekt ordning i skåp, lådor och garderober. Aldrig smutsiga fönster eller disk på diskbänken. Alltid frysen full med bär, saft och bakade bröd å kaffebröd.
Sällan tvätt i tvättkorgen eller i mangelkorgen. Var nog lite av en perfektionist.

Ställde alltid upp om nån behövde hjälp, aktiv i barnens idrottsföreningar, i skolan å på jobbet gick jag kurser för att det var intressant. 

Idag är jag en skugga av mitt forna jag, som en mycket gammal människa. Jag är nedbruten, jag har värk och är kognitivt off. Lägg därtill den utmattande orkesslösheten så är du i närheten. Ibland när jag ligger å bilar är jag så trött att jag vill lägga mig, fast att jag redan ligger. Att ens tänka på att göra något lätt å normalt är som att bestiga berg. Att duscha å tvätta håret är otänkbart. Att bara se på en film kan vara svårt. Läsa går inte längre för jag minns inte vad jag läst.

Hade nån sagt till mig att livet skulle förändras såhär när jag var frisk hade jag skrattat å sagt att så uttömd på energi kan man inte bli, då är man död. Lite så känns det oxå som att vara levande död. Du lever men orkar ingenting. Me/cfs är en helvete sjukdom.