VEMOD

Vet inte varför jag alltid känner sånt vemod efter man har tex haft kalas eller middag med de närmaste. Blir lite gråtmild och känner mig så ensam.
Är det för att åren går å man blir äldre?
Är det för att det är så trevligt när vi träffas å sen när alla går blir det så tyst?
Eller är det för att mina tankar går tillbaka i tiden när barnen var små å man alltid hade dem nära, å nu är dem vuxna med egna familjer å på nåt sätt startat egna liv där jag som mamma inte har den viktigaste rollen.

Livet har kommit ikapp mig å jag känner att jag levt fler år än jag har kvar. Det gör mig vemodig. Att dem som jag tagit för självklart som föräldrar tex synbart åldrats på ett sätt som är främmande men också lite otäckt skrämmande.

Den 9 april var det 1 år sedan min bästa vän å skolkamrat gick bort i en fruktansvärt hemsk sjukdom, endast ca 10 personer / år i Sverige drabbas och det finns ingen bot eller bromsmedicin. Vi hade börjat ta upp kontakten igen nu på äldre där å det sista året innan hon dog pratade å skrev vi mycket.
Creutzfeldt Jakobs sjukdom är en dödsdom. Från det att man insjuknat lever man max 1 år. Prioner i hjärnan förstör den och man får som en demens. Det börjar ofta med att man får svårt att gå sen faller fler å fler funktioner såsom tal, att kunna äta mm.
Anette min fina vän, så mycket roligt vi haft ihop så många galna saker vi gjort och så mycket vi skrattat. Jag saknar så att få kunna skriva å prata med dig. Jag hoppas att du har det bra i din himmel.

Alla dessa tankar kommer upp så tydligt vid min födelsedag. Livet går.......man vet aldrig vad som händer imorgon. Va händer under mitt 57e levnadsår? Får jag fler uppleva fler födelsedagar?

Jag säger som en vårdtagare sa till mig för många år sedan.

" lev så länge du kan för du är            dö så jädra länge"