Igår var jag på dop i Vasakyrkan i Göteborg. Det var min systerson som döpte sin lilla prinsessa. Ett fint dop där han satt egen text till when you say nothing at all och spelade gitarr. Vilken röst den killen har wow. Det var så otroligt vackert.
Efter dopgudstjänsten bjöds det på god mat med åtföljande kaffe m tårta. En trevlig dag. Varmt å gott ute å solen sken. Så roligt att kunna vara med.
Innan vi gick in i kyrkan träffade vi på släktingar
Vi ses ju inte så ofta å då kommer frågan.......är du så dålig att du måste gå med krycka? Å ett litet skratt.
Hörde jag rätt? Jo det gjorde jag.......Nej hemma har jag rullator svarade jag å så var den konversationen över.
Blir så jävla less på folk som trampar på å rakt in i det variga såret. Där det gör mest ont, precis där på det stället som aldrig kommer att läka. Hur okänsliga människor kan få mig att må dåligt lång tid. Om jag hade haft cancer så hade alla förstått att jag var sjuk, även om det inte syns men med Me har man rätt att ifrågasätta.
Vem ger andra människor rätten att ifrågasätta mitt mående? Att fnysa till när dem inte gillar svaret. Varför är det jag som efteråt känner mig obekväm när det borde vara dem. Men nu har jag tänkt ut en strategi som jag ska köra när någon frågar mig hur jag mår.
- Jo tack, jag mår bara bra. Jag är bara så förbannat lat att jag inte orkar jobba.
Skulle vilja se deras ansiktsuttryck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar