WHY?

Varför blir det inte som jag tänkt mig?
Varför känner jag mig så stressad?
Varför?, varför?, varför?

Livet blir väl sällan som man tänkt sig å om det skulle bli det skulle vi människor vara mer nöjda å glada då?
Jag tror inte det, vi behöver nog lite motgångar för att känna en tillfredsställande när det sen går vår väg.

 En del människor belastas av så mycket motgångar att dem inte klarar av dem och en del familjer drabbas av sån djup sorg att inget gott  kan komma ut av det.
Vad är det som gör att vissa familjer drabbas så hårt? Det finns ingen logisk förklaring bara en djup avgrund och sorg. Man blir stark av motgångar säger en del. Det beror ju på vilka motgångar man ställs inför, vissa människor bryts ner helt och livet blir sig aldrig mer likt. Det handlar inte om styrka anser jag utan mer om omfattningen av det trauma vi drabbas utav. Att mista ett barn tex är inget man blir starkare av, det finns ingenting som kan mäta sig med den sorgen. Jag har ju ingen egen erfarenhet som tur är av det men det är det värsta jag kan tänka mig.

Finns det nån rättvisa eller är allt förutbestämt?
Jag undrar vad meningen är. För mig känns det inte som att det finns någon rättvisa å att själva ordet är i fel sammanhang. Ändå säger man många gånger det när något hemskt händer, att det inte finns nån rättvisa.

Jag tror att allt som man inte själv kan påverka är förutbestämt, i min tankevärld måste det vara så. Varför händer det annars?