TANKAR

Jag har mycket tid att tänka, på tiden som vårat men oxå tiden som kommer men även det eviga slutet.

Döden det sista man gör....hur blir det? Vad händer?
Märker man att man är död?
Blir allt bara svart?
Den eviga sömnen.

Känns för mig väldigt hemskt och ångestladdat. Jag är inte rädd för att dö... Men jag vill ju leva. Vara med å få se mina barnbarn växa upp. Känns så meningslöst att man dör..

Det har blivit mer påtagligt att livet inte varar för evigt ju äldre jag blir. Det skrämmer mig. Flera av mina vänner har tyvärr gått bort i cancer, stroke och Creutzfeldt Jacobs.  Jag har jobbat i vården i många år och sett många döda. Jag har oxå sett ensamheten när döden närmar sig. Jag har även sett lugnet hos dem döende som för mig har känts konstigt. Precis som att dem är redo att lämna livet å tillfreds med det.

Jag har även sen den döden som vi helst inte vill se. Döden som innan den kommer är smärta, ångest å mycket tårar. Jag har känt sorgen från mina nära som gått bort. Gråtit så mycket att jag fått panik . Längtat efter att bara få hålla om å tala om hur mycket jag älskar dem. Höra rösten en gång till. Känna lukten men oxå värmen.

Döden är så definitiv, du kan inte göra något åt den. Men jag ska ta mig tusan leva medans jag kan.