Vaknade av att klockan ringer 06,00. Upp och sätter på kaffet. Går in på toa och tar en snabb dusch. Jag får syn på min spegelbild och ser en vältrimmad kvinna över 55 år. Inte mycket rynkor å fin solbrun färg. Känner mig tillfreds med att det det ändå syns att jag levt, att jag inte längre är 20 år. Känner ingen ångest för att åren går utan flyter med.
Går till mitt arbete på skolan som är så stimulerande och roligt. Alla barn med olika förutsättningar och olika kunskaper. Alla barn är bra på något, ingen är dålig på allt.
Ingen är helt perfekt. Ingen kan allt, det finns alltid nåt nytt å lära sig.
Åker förbi affären efter jobbet å sen hem , lagar mat å slänger in en tvätt medan pastan kokar. Dukar å sen sätter vi oss och äter.
Detta var jag INNAN jag blev sjuk. Idag är det betydligt stillsammare.
Längtar jag tillbaka? JA,det gör jag.
Saknar att vara en medlem i samhällets gemenskap. Att vara någon, hänga upp min person på en titel. Lärare.
Att vara någon.
Vem är jag nu?
Egentligen är jag ju samma person men jag gör inte samma saker.
Är jag då samma person?
Både jag å nej, man är ju aldrig samma person. Man har ju olika roller i sitt liv.
Just nu är jag närmare mig själv än jag någonsin varit.
Allt är inte svart och vitt, det finns nyanser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar