WHY?

Hur kunde det bli så här?
Vad är det som har hänt med mig och vad kommer att hända?

Frågor som jag aldrig kommer få svar på. Jag som älskade att träna å röra på mig, alltid i farten. Fanns inga hinder, inga nej. Allt var möjligt.

Livet ändrades på bara några sekunder, där å då i trafikolyckan den 10 april 1997. En whiplash skada och ett livslångt lidande.
Jag är övertygad om att min me kommer ifrån just det tillfället. Något har satt igång en process i mina nerver i nacken som påverkat min hjärna å ryggmärg.
Om jag vetat då hur det skulle bli vad hade jag gjort? Antagligen många andra val men nu blev mitt liv såhär utifrån de val jag gjorde då.
Så är det väl för de flesta men ibland kommer tanken om......

Jag lever ett mycket stillsamt liv idag, inga impuls aktiviteter som jag var så bra på. Visst, ok då kör vi var det då. Nu är det....vi får se hur dagsformen ser ut. Ja, man kan inte styra hur ens liv blir, finns inga pengar i världen som hjälper när du blir svårt sjuk.

MEN DU SKA VETA HUR MYCKET JAG HATAR ATT VARA FÅNGE I MIN EGEN KROPP.

I år kunde jag åka med min äldsta dotter m familj samt mamma å pappa till Liseberg. Det är jag väldigt glad å tacksam att jag klarade.

GALET FORT

Tiden går galet fort känns som att jag inte hinner med. Vi har varit ute med husvagnen vid 3 tillfällen. 2 dagar åt gången. Det har varit skönt att få komma ut å se något annat men det gör mig oxå vansinnigt orkeslös. Hjärnan hänger inte med i samma fart.

Augusti redan å skolstarten närmar sig....ja inte för mig men för dem som jobbar. Det var så mysigt att starta upp en ny termin, nya barn och möjligheter.

För mig blir det ännu en höst att vara hemma, försöka att må så bra som jag kan. Sen blir jag ju mormor å farmor igen.

OTÄCK KÄNSLA

Ja, idag när jag skulle betala mina räkningar blev jag helt iskall inombords.  På min räkning från Göta Energi stod räkningen adresserad till Lena Essen Dödsbo.
Men ? Vad?
Jag lever ju å sitter här å läser det själv......
Fy vilken otäck känsla jag fick. Började gråta.

Vad, hur och varför
Imorgon ska jag ringa dit å ta mig ett rejält snack med dem. Har mått kymigt hela kvällen.
Hur kommer man på att skriva så? Vem har dem fått uppgiften ifrån?
Ja, imorgon ska dem få stå till svar.

SEMESTER

Ja för dem som jobbar ja. Ett välbehövligt avbrott i vardagen. En tid för återhämtning.
För mig finns inte detta längre, här är likadant varje dag. Nja, inte riktigt vissa dagar är bättre än andra.
Men just det där att ha något att se framåt har jag ju inte. För mig finns inget avbrott. Min sjukdom tar inte ledigt. Det gäller fortfarande att lyssna på hur kroppen mår.

Jag har märkt att om jag inte tänker på hur det var som frisk utan utgår ifrån dagsläget så blir det ingen stress,  lättare sagt än gjort. Idag finns inga måsten, idag behöver jag inte men jag vill ju.
Jag försöker att njuta av det som är, kanske beror på åldern men jag tror att det är en kombo av min långa sjukdomshistoria.

Att njuta av att solen lyser å att det är varmt, att få äta jordgubbar eller att kunna ta ett bad i vår lilla sjö. Det är glädje för mig.
Att träffa barn och barnbarn är stor lycka.

NYANSER AV HELVETET

Vaknade av att klockan ringer 06,00. Upp och sätter på kaffet. Går in på toa och tar en snabb dusch. Jag får syn på min spegelbild och ser en vältrimmad kvinna över 55 år. Inte mycket rynkor å fin solbrun färg. Känner mig tillfreds med att det det ändå syns att jag levt, att jag inte längre är 20 år. Känner ingen ångest för att åren går utan flyter med.

Går till mitt arbete på skolan som är så stimulerande och roligt. Alla barn med olika förutsättningar och olika kunskaper. Alla barn är bra på något, ingen är dålig på allt.
Ingen är helt perfekt. Ingen kan allt,  det finns alltid nåt nytt å lära sig.

Åker förbi affären efter jobbet å sen hem , lagar mat å slänger in en tvätt medan pastan kokar. Dukar å sen sätter vi oss och äter.

Detta var jag INNAN jag blev sjuk. Idag är det betydligt stillsammare.
Längtar jag tillbaka? JA,det gör jag.
Saknar att vara en medlem i samhällets gemenskap. Att vara någon, hänga upp min person på en titel. Lärare.
Att vara någon.

Vem är jag nu?
Egentligen är jag ju samma person men jag gör inte samma saker.
Är jag då samma person?
Både jag å nej, man är ju aldrig samma person. Man har ju olika roller i sitt liv.
Just nu är jag närmare mig själv än jag någonsin varit.
Allt är inte svart och vitt, det finns nyanser.

VÄRME

Idag kom termometern upp ändå till 25 grader. Åska på håll å ösregn på morgonen. Jag var så trött att jag somnade om å vaknade inte förrän 13,30. Frukost å medicin, den satte jag min ute på altanen. Så underbart med värme å vinden var alldeles ljummen.

Virkade lite på mina grytlappar. Dem blir så fina i c2c mönstret. Tittade på tv efter maten och virkade.

Imorgon ska jag försöka hålla mig till flytande föda, det där med vikten e inte roligt när man inte kan träna. Vi får se vad magen säger.
Nu är det natta i kölbun

SAKNAD

RIP

Du började försvinna när jag mest behövde dig. Du fanns inte där. Det var som att nån slagit undan mina ben. Ju mer jag försökte få dig att stanna desto längre höll du dig undan. Idag är du ett minne blott.
Du fattas mig..........Min energi

ADRENALIN PÅSLAG

Igår var jag på dop i Vasakyrkan i Göteborg. Det var min systerson som döpte sin lilla prinsessa. Ett fint dop där han satt egen text till when you say nothing at all och spelade gitarr. Vilken röst den killen har wow. Det var så otroligt vackert.
Efter dopgudstjänsten bjöds det på god mat med åtföljande kaffe m tårta. En trevlig dag. Varmt å gott ute å solen sken. Så roligt att kunna vara med.

Innan vi gick in i kyrkan träffade vi på släktingar
 Vi ses ju inte så ofta å då kommer frågan.......är du så dålig att du måste gå med krycka? Å ett litet skratt.
Hörde jag rätt? Jo det gjorde jag.......Nej hemma har jag rullator svarade jag å så var den konversationen över.

Blir så jävla less på folk som trampar på å rakt in i det variga såret. Där det gör mest ont, precis där på det stället som aldrig kommer att läka. Hur okänsliga människor kan få mig att må dåligt lång tid. Om jag hade haft cancer så hade alla förstått att jag var sjuk, även om det inte syns men med Me har man rätt att ifrågasätta.

Vem ger andra människor rätten att ifrågasätta mitt mående? Att fnysa till när dem inte gillar svaret. Varför är det jag som efteråt känner mig obekväm när det borde vara dem. Men nu har jag tänkt ut en strategi som jag ska köra när någon frågar mig hur jag mår.

- Jo tack, jag mår bara bra. Jag är bara så förbannat lat att jag inte orkar jobba.
Skulle vilja se deras ansiktsuttryck

FY FAN

Va jag är less på att må så här. Är så helt slut att jag inte orkar någonting. Skulle varit å klippt mig i onsdags men fick avboka pga orken inte fanns. Skulle färgat håret igår men det är lika feset som vanligt, klarade inte av det.

Blir snart galen.

Så när jag lagt mig igår kväll tror ni att jag kunde sova? NEJ!
Så här ligger jag ännu vaken å fån i helvetets jävlarskitröv kan inte ens sova

12 MAJ Me dagen.

Millions missing skor är utställda för vi som har me inte klarar att vara ute i samhället.

Det är nästan komiskt.....not
Att jag föll som en fura just denna dag. Det var längesedan jag var så fruktansvärt dålig. Jag fick inte med mig benen när jag skulle gå in från bilen. Dem är som fastklistrad i marken. Jag blir så fruktansvärt rädd när jag blir så orkeslös. Inget hjälper
 Fick ha hjälp att gå.

In i sängen å sen låg jag där.
Har inte haft lust att skriva här på några dagar för det tar liksom livslusten ifrån mig.

Men idag är en ny dag och nya möjligheter för dem som finns ute i verkligheten.

BLÄ,, USCH Å FY

Värk å mer värk å ännu mer värk. Hela helgen har varit stel å värkig fy för den lede. Brukar ju bli värre vid väderomslag å det här det ju verkligen varit. Vill inte å orkar inte.

Så

Slutgnällt. Har tittat på film hela helgen. Har oxå lagat min egen mat å det gick ju det med. Men det tar mycket på mina krafter. Krafter som jag hade behövt till så mycket annat. Bara att gilla läget. Jag har ju inte bråttom men är ju så skönt när det är städat å ordning. Disken får jag brottas med imorgon, kanske.
Måndag imorgon igen,, dagar nå å veckorna flyger fram. Väntar på gott väder så att jag kan vara ute mer. Pratat med barnen i helgen å det muntrar alltid upp. Å mina barnbarn de små trollungarna. Mina små kattpojkar har sovit hela helgen, dem blir ju alltid så lugna å sover när jag ligger.

Det händer inte så mycket här men ändå så känner jag mig lugn. När jag var frisk hade jag klättrat på väggarna om jag vart inne en hel helg. Då var jag igång jämt. Blev otålig å uttråkad om inget hände, nu är det skönt om allt är som det brukar dvs lugnt.
Hjärna blir så överbelastad när det är mycket folk å surr. Värst är det i affären, då är det mycket folk å sorl alla som pratar å musik som spelas. Jag blir så yr i huvudet när det blir för mycket intryck, ändå längtar jag att få åka å handla. Man é inte riktigt klok.

SNÖ I MAJ

Ja då kom det en balja snö på fredagskvällen. Stora fina flingor som man vill ha till jul å inte i maj månad. Låg kvar en del på lördag morgonen. Sen kom solen å det smälte undan.

Idag har jag inte gjort mycket, tittat på Desperate housewife å virkar hela dagen. Fick bli pannkakor till nåde lunch å middag, max vad jag orkade. Har ju min avlastnings stol på hjul i köket som tur är. Å mätt blev jag så helt ok.

Fy satan va tråkigt det är att vara ensam en hel helg. Ibland sover jag ju bort hela dygn men såklart inte denna helg. Nej...klarvaken tidigt å hela långa dagen framför sig. Jag vågar ju inte gå ut själv, har ju min rullator men litar inte på att jag orkar. Så blir till att vara inne. Min särbo är hos goda vänner på Marstrand men jag orkar ju inte följa med å sova över. Känns så himla jobbigt att behöva gå å lägga sig å vila mitt i allt. Jaja det är så det är.

Imorgon ska jag se om jag orkar att vika mitt tvättberg som bara blir högre å högre. Lägga iordning i min garderob så det ser lite hyfsat ut här.
Men nu känns sängen sval å skön å lyssna lite på ljudbok innan John Blund.

WHY?

Varför blir det inte som jag tänkt mig?
Varför känner jag mig så stressad?
Varför?, varför?, varför?

Livet blir väl sällan som man tänkt sig å om det skulle bli det skulle vi människor vara mer nöjda å glada då?
Jag tror inte det, vi behöver nog lite motgångar för att känna en tillfredsställande när det sen går vår väg.

 En del människor belastas av så mycket motgångar att dem inte klarar av dem och en del familjer drabbas av sån djup sorg att inget gott  kan komma ut av det.
Vad är det som gör att vissa familjer drabbas så hårt? Det finns ingen logisk förklaring bara en djup avgrund och sorg. Man blir stark av motgångar säger en del. Det beror ju på vilka motgångar man ställs inför, vissa människor bryts ner helt och livet blir sig aldrig mer likt. Det handlar inte om styrka anser jag utan mer om omfattningen av det trauma vi drabbas utav. Att mista ett barn tex är inget man blir starkare av, det finns ingenting som kan mäta sig med den sorgen. Jag har ju ingen egen erfarenhet som tur är av det men det är det värsta jag kan tänka mig.

Finns det nån rättvisa eller är allt förutbestämt?
Jag undrar vad meningen är. För mig känns det inte som att det finns någon rättvisa å att själva ordet är i fel sammanhang. Ändå säger man många gånger det när något hemskt händer, att det inte finns nån rättvisa.

Jag tror att allt som man inte själv kan påverka är förutbestämt, i min tankevärld måste det vara så. Varför händer det annars?